I dagarna släppte Apple sin senaste operativsystem som de valt att kalla Snow Leopard. Ett ganska logiskt namnval då det är en finputsning av sin föregångare; Leopard. Fast det är mer än så om man får tro MacWorlds första test. Det mesta förändringarna har skett under ytan där de har genomfört en extreme makeover. Apple skrev om hela systemet med helt ny kod. Något många experter tyckte Microsoft skulle ha gjort när de såg Windows Vista (och kallade det ett lapptäcke av gamla och nya tekniker). I Snow Leopards fall resulterar det dels i sju gigabyte mindre installation och dels gör operativsystemet både snabbare och mer stabilt.
Det som syns på ytan är mindre förbättringar i Exposé (tekniken som sorterar öppna fönster m.m.), Quicktime, dockan, förhandsvisning samt filhanteraren Finder. Och, till många företags stora glädje, stöd för Microsofts e-postserver Exchange. I stort alla viktiga funktioner i Exchange stöds såsom möten, inbjudningar och synkronisering med en iPhone, skriver MacWorld.
Om du har Leopard i din Mac kostar det bara 319kr att uppgradera. Om du har Tiger (föregångaren till Leopard) tolkar jag Apples information som att du måste köpa ett större paket, som även innehåller iLife 09 samt iWork 09, till ett pris på 1 795kr. Det kan ha något att göra med just iLife 09 som, om jag minns rätt, krävde Leopard när det kom.
De där 319 kronorna skulle jag nog i alla fall rekommendera att du lägger på Snow Leopard om det är en möjlighet för din dator m.m. Om vi får tro på MacWorld så är det väl investerade pengar;
Vårt första intryck av Snow Leopard är ren och skär kärlek. Inte så mycket på grund av de synbara skillnaderna, för dem är det i ärlighetens namn ganska snålt med. Kärleken grundar sig istället på att Snow Leopard fick vår halvtrötta gamla iMac 24 med 2,8 gigahertzprocessor att kännas som en nyinköpt dator med rejält mycket mer processorkraft.
Det började med att jag skissade på en panda. Ungefär. Men det blev mer av en nallebjörn istället. Scannade in bilden till Corel Painter X och började färglägga honom. Lade sedan till omgivningen och ändrade lite. Halsduken, till exempel, var ett av det sista jag lade dit.
Klicka på bilden eller titeln för att komma till bildens destination. Väl framme klickar du på bilden igen för att se den i större skala.
Första gången jag hörde talats om Alan Wake jämfördes det med Stephen Kings bättre romaner. Ungefär. Det var några år sedan och jag har längtat och väntat sedan dess. Releasedatumet har skjutits fram gång på gång och ibland har jag undrat ifall finska spelhuset Remedy ska “göra en” Duke Nukem Forever (har skjutits upp i 12 år nu och kommer troligen aldrig att släppas).
På Microsofts presskonferens under E3 visade Sam Lake, författare på Remedy, upp en liten bit av ett ganska färdig Alan Wake. Nu pågår spelmässan Gamescon i Tyskland och en video har dykt upp i samband med det för att visa oss att spelet är på väg.
Det ser fortfarande imponerande ut och jag får en hel del vibbar av senaste Alone in the dark. Ett ganska underskattat spel för övrigt. Jag misstänker däremot att Alan Wake kommer att påminna en del om de tidiga Resident Evil-spelen. Än så länge ser det mer eller mindre ut som att de nu kommer att kunna hålla deadlinen som är under våren 2010.
Menysystemet är inte det viktigaste i ett tv-spel, långt ifrån. Faktum är att de allra flesta spel har ett ganska simpelt meny-gränssnitt. Och då menar jag inte bara själva hierarkin, utan de rörliga bilderna i bakgrunden eller runt omkring.
Spelade racingspelet PGR4 för första gången för några veckor sedan (hade aldrig spelat något i den serien innan) och blev imponerad. Dels av spelet, men också av gränssnittet på allt omkring förutom själva spelandet. Riktigt snyggt! Tog hem demot till Colin McRae: Dirt 2 tidigare idag och det var ännu snyggare på den punkten. Både PGR4 och Colin McRae: Dirt 2 har några av de snyggaste användargränssnitt jag någonsin sett.
Förresten verkar Colin McRae: Dirt 2 verkar vara ett riktigt grymt spel i övrigt.
90- och 00-talisterna (och till viss del vi 80-talister) har kallats för mycket, men en sak kanske mer än något annat och det är “the iPod-generation”. Mp3-spelaren/iPoden (ja, den är faktiskt lite en spelare för sig själv) har blivit för oss vad den första Walkman-spelaren (kanske också grammofonen) var för 60- och 70-talisterna.
Kassettbandspelaren gav frihet att själv välja vilka låtar som skulle finnas med på vilka band och i vilken ordning. Mp3-spelaren och (kanske framförallt) iPoden tog det till nästa nivå med spellistor, “shuffle all”, betygsystem och ett rent himmelrike gällande både överföring och sortering av låtar/album. För att inte tala om ljudkvalitén och antalet låtar/enhet. Nu börjar också det finnas riktigt bra legala köptjänster för digital musik utan DRM-skadade filer. iTunes Music Store och CDON är två riktigt bra som jag själv har provat.
Skivbolagen tycker däremot inte om det rådande läget, verkar det som. Eller snarare, de tycker inte om det sätt iPod-generationen tar till sig musik (enstaka låtar). De vill kunna sälja hela album igen och jobbar nu på att ta fram ett nytt format som ska heta CMX. Som jag har förstått det handlar det om en fil med samtliga albumlåtar, “omslag”, musikvideo, texter och bilder. Lite som i cd-böckerna. Metro skriver att några få releaser släpps i november på prov. Pc för alla uppger att även Apple jobbar på ett likvärdigt format, som går under kodnamnet Cocktail, efter att ha nobbat skivbolagens förslag. Det är bara ett rykte som Apple inte har kommenterat något om.
Personligen tycker jag det låter alldeles värdelöst i dagsläget. Nu när mp3, wma (windows media audio, påminner om mp3) och aac (Apples variant av mp3) används i så stor utsträckning och är så bra format ser jag det väldigt svårt att släppa dem. Lite som när Sony försökte förtvivlat med MiniDisc, vinsten/nyttan av formatet är alldeles mycket lägre än förlusten. Bädda in XML-kod och grafik i de nuvarande formaten som en vidareutveckling istället.
Annars vore det lite som att resa tillbaka i tiden till tidigt 80-tal när den första Walkman-spelaren (en portabel kassettbandspelare) kom och sedan gå och bära LP-spelare på ryggen med ett par hörlurar. Klumpigt värre.
Med en rubrik som andas kvällstidning tänkte jag visa en sjukt rolig video på en kille som spelar Wii. Hans ma’ lär inte bli så glad när hon ser vad han gjort.
Jag skrev tidigare om att On demand var ledordet för den nya uppdateringen av Xbox Live. Och på tisdag (11 aug) är det dags.Skrev också att avatarerna skulle få kläder som går att köpa. Gissade på Nike, Gucci, Ralph Louren och liknande varumärken. Microsoft skriver bland annat följande om det.
Här erbjuder ett ständigt växande antal butiker de främsta kläderna från kända märken som Adidas, Quiksilver, Roxy och tokidoki. Här finns även unika ”Steampunk”- och ”Recessionista”-kläder. Du hittar även de senaste spelrelaterade utstyrslarna från bland annat ”Halo 3” och ”Fable II”.
Du kan även få särskilda avatarkläder och föremål genom att spela dina favoritspel.Du kan dessutom ge dem animerade prylar att leka med, t.ex. en basketboll, cheerleader-puffar och (alltid lika viktig) en mobiltelefon!
Licensspel brukar sällan vara något att ha. Men det här ser ut att vara undantagen som bekräftar regeln. Och ska vi vara riktigt petiga är de inte renodlade licensspel som bygger på en film eller liknande. De är ganska fristående utifrån vad jag förstått och det ger spelutvecklarna mer frihet och det brukar betyda bättre resultat.
skrev om hela systemet med helt ny kod. Något många experter tyckte Microsoft skulle ha gjort när de såg Windows Vista (och kallade det ett lapptäcke av gamla och nya tekniker). I Snow Leopards fall resulterar det dels i sju gigabyte mindre installation och dels gör operativsystemet både snabbare och mer stabilt.
ett rent himmelrike gällande både överföring och sortering av låtar/album. För att inte tala om ljudkvalitén och antalet låtar/enhet. Nu börjar också det finnas riktigt bra legala köptjänster för digital musik utan DRM-skadade filer. iTunes Music Store och CDON är två riktigt bra som jag själv har provat.
Licensspel brukar sällan vara något att ha. Men det här ser ut att vara undantagen som bekräftar regeln. Och ska vi vara riktigt petiga är de inte renodlade licensspel som bygger på en film eller liknande. De är ganska fristående utifrån vad jag förstått och det ger spelutvecklarna mer frihet och det brukar betyda bättre resultat.
